År 2006 kom två helt olika filmer med samma titel: Offside. En är svensk och skildrar en brittisk fotbollsmästares äventyr i Sverige. Den andra är iransk och handlar om kvinnor som försöker ta sig in på en fotbollsmatch trots förbud. Rollistan i Offside (film) skiljer sig drastiskt mellan de två det är som att jämföra två helt olika världar genom samma filmtitel.
Den svenska Offside med Jonas Karlsson
Den svenska versionen är en humorfilm om fotboll och vänskap. Jonas Karlsson spelar Anders, en svensk man som möter Duncan Miller en brittisk fotbollslegend spelad av Brendan Coyle. Runt dem finns andra svenska skådispelare som Anja Lundqvist, Torkel Petersson och Ingvar Hirdwall. Filmen är känd för sin autenticitet i fotbollsscenerna. Det beror på att Tina Nordlund, en tidigare svensklandslagsspelare, gör sin skådespelardebut i rollen som Annika. Hennes verkliga fotbollserfarenhet gör matchscenerna trovärdiga och spännande för tittarna (vilket märks direkt när du ser den).
Den iranska Offside och samhällskritiken
Den iranska filmen är helt annorlunda. Här försöker unga kvinnor smyga in på en fotbollsmatch i Teheran där kvinnor är förbjudna. Regissör Jafar Panahi valde att använda nästan bara icke-professionella skådisspelare. Sima Mobarak-Shahi spelar en av de kvinnliga fansen. Genom sina roller visar filmens karaktärer kvinnors motstånd mot diskriminering det är inte bara skönt att se utan också viktigt. Mahnaz Zabihi som kvinnlig soldat representerar myndigheternas uppgift att stänga ute kvinnor. Filmen är inte bara underhållning. Den är en stark politisk kommentar som har vunnit priser runt om i världen.
Två vägar att berätta om fotboll
Den svenska Offside fokuserar på humor och roliga situationer. Vi skrattar åt missförstånd och vänskap. Den iranska Offside använder fotbollen som metafor för något större kvinnors rätt att vara där de vill. Båda använder fotbollsmatcher som bakgrund, men på helt olika sätt. Den ena vill få dig att skratta. Den andra vill få dig att tänka på rättigheter och jämlikhet.
Om du är filmintresserad är det värt att se båda. Du förstår då hur samma titel kan täcka två helt olika historier. Den svenska filmen ger dig humor och underhållning. Den iranska filmen visar filmens kraft att ifrågasätta samhället. Tillsammans säger de något viktigt om hur film kan berätta på många olika sätt. Det är häftigt, faktiskt.