Mio min Mio är en äventyrfilm från 1987 som baseras på Astrid Lindgrens älskade bok. Filmen är mest känd för två saker: den hade en gigantisk budget för sin tid och den gav en ung Christian Bale en av hans första stora roller. Nick Pickard spelade huvudrollen som Mio, medan Bale var hans kamrat Jum-Jum. Det är faktiskt ganska fascinerande att se hur båda skådespelarna startade sin karriär i denna produktion.
En gigantisk produktion för sin tid
Mio min mio film kostade cirka 55 miljoner kronor att göra. Det gjorde den till en av Sveriges dyraste filmproduktioner någonsin vid den tiden. Det var en samproduktion mellan Sverige, Sovjetunionen, Norge och Storbritannien något som var ovanligt under 1980-talet. Inspelningen skedde på flera platser. Ukraina och Skottland blev de huvudsakliga inspelningsplatserna för denna storskaliga produktion.
Från bok till filmdubb
Filmen spelades in på engelska trots att det är en svensk produktion baserad på en svensk bok. Anledningen var enkel: engelska gjorde det mycket lättare att sälja filmen världen över. Benny Andersson och Björn Ulvaeus från ABBA skrev musiken till filmen (vilket var lite of the moment, kan man väl säga). Den svenska versionen blev en dubbning av originalfilmen. Manusboken skrevs av William Aldridge och skiljer sig något från Lindgrens original.
Vad handlar filmen om?
En pojke som heter Bosse får veta att han egentligen är prins Mio i ett magiskt land långt bort. Hans bästa vän Jum-Jum följer med honom på äventyret. Tillsammans möter de många faror och måste besegra den onde riddaren Kato. Filmen handlar om vänskap, mod och att tro på sig själv. Det är en klassisk berättelse om gott mot ont, fast med mycket fantasi och magi istället.
Hur motogs filmen då och nu?
Mio min Mio fick blandade mottaganden från kritikerna faktiskt. På IMDb ligger den på 6,3 av 10 poäng, vilket visar på ett ganska genomsnittligt betyg. Filmen blev inte lika framgångsrik som många andra Astrid Lindgren-filmatiseringar. Trots det är den fortfarande en kultklassiker bland filmälskare och Lindgren-fans. Den är ett intressant exempel på hur 1980-talets stora filmproduktioner såg ut ambitionerad, dyr och väldigt internationell.